Fakta om fartyget
Bygge
Säkerhet ombord
Mot Sargasso
Film 1 - Trailer 2005
Föredrag 2006/2007
Första resan
Bilder från resan
Denna sida handlar om mina resor ute på Atlanten i min hemmabyggda fyra meters båt
©Sebastian Näslund
English

En rak linje
I en rak linje av sammanfogade stenblock pekar vågbrytaren ut mot havet. I en rak linje styr jag ut mot en tom horisont i något som skulle likna det raka blyertsstrecket i sjökortet. Jag siktar mot en punkt 200 sjömil ut från Cap Finisterre, fyren på klippan i norra Spanien som förr markerade världens ände. Nästan varje timma ser jag fartyg som styr i raka linjer ut från Engelska kanalen till platser bortom världens ände; Rio de Janeiro, New York, Kapstaden.
Det blåser en lätt nordlig vind. Vågorna mellan mig och horisonten rör sig i ett geometrisk kaos. Inte en enda rak linje. Snart har de puttat mig ur kurs och jag får sträcka mig upp ur luckan och ändra seglen och rodret för att komma upp på mitt blyertsstreck igen.

Det känns skönt att vara på väg och det är lätt att bli romantisk inför havet i stunder där allt fortfarande går väl. Jag befinner mig i en pojkdröm, men jag måste vara förberedd på en mardröm. Jag minns fortfarande mitt förra möte med Biscaya, i en större båt och med två ombord: Vågorna som var i höjd med masttoppen, kapsejningen och blodsmaken i munnen.
Jag knackar på barometern inne i båten. Nålen står helt stilla. Inga lågtryck på väg. Men det känns som om min raka linje över sjökortet retar havet. Som om kluckandet och skvättandet utanför skrovet är förvarningar om bestraffningen för min hybris att dra ett rakt blyertstreck över hundratals sjömil av otämjt hav.

Jag vaknar samtidigt som jag faller. Nu är det allvar, tänker jag mitt i rörelsen. Sedan slår mitt huvud hårt in i skrovet ovanför köket. Kommer jag att bli medvetslös? Vem är det som frågar? Jag ser vatten rinna in genom luckan, jag är yrvaken, tankarna faller som tegelstenar. Är det så här det börjar, kommer jag att dö? Är havet inne i båten? Min rumpa har slagit hårt i taket. Luckans lås har slitits bort. Remmarna vid golvet som var löst spända runt min sovande kropp har brustit. Det är över på två - tre sekunder. Arrandir har rest sig igen. Plötsligt sitter jag där, klarvaken i mörkret bland alla ljuden från lösa saker inne i båten och vågor som slår och gläfser utanför skrovet. Kommer det fler?
Döden, den otänkbara, alltid så långt borta är plötsligt aldeles utanför skrovet. Båten ser plötsligt annorlunda ut när jag sträcker mig och tänder hallogenljuset, alla familjära linjer och kurvor har blivit tydligare, på något sätt skarpare.


Jag känner mig liten och otillräcklig. Det är som om jag först nu inser att jag sitter i en liten hemmabyggd båt, aldeles ensam 200 sjömil från land ute på Biscaya. En del av mitt medvetande är plötsligt sex meter ovanför mig och ovanför masten. Det hänger där och tittar ner på båten som kränger bland vågorna. "Vad i helvete gör du där nere?".

Jag kontrollerar inte längre mina tankar, jag bara tar emot dem. Någon frågar mig själv om jag upplever något som jag aldrig kommer att kunna berätta? Jag tar kontroll igen och letar efter användbara tankar, praktiska förslag som kan förbättra situationen. Jag sätter på mig seglarstället som har en insydd flytväst. Lugnt och metodiskt fyller jag fickorna med blixtljus, visselpipa och raketer. Plötsligt har det skett en stor omprioritering ombord. Nu är det inte längre intressant om jag håller kursen eller om kudden är torr. Det blåser kuling utanför Cap Finisterre och Arrandir har just kapsejsat. Spänd runt midjan har jag en ihopvikt överlevnadsdräkt i folie. I innerfickan min nya epirb- nödradiosändare. Utanför växer morgonljuset sakta in från öster medan jag kollar min position och övar maydayanrop där jag sitter på golvet. Det gör ont när jag böjer på nacken... mycket ont. Sluta!

Ljuset gör mig hoppfullare, men havet det fortsätter att slå, skvätta och byggas upp. Vad bryr sig en 50 ton tung våg om ett ynkligt människoliv. Den välter, krossar och slukar dig utan att vända sig om, bara rullar vidare. Ett evigt livshjul, där du ruttnar, upplöses och regnar ned som näring över havsbotten. Det är allt! Inga eftertexter. Naturen bryr sig inte, bara rycker på axlarna och går därifrån.
Jag vet inte var någonstans i mitt seglarliv jag slutade uppleva havet som romantiskt.
Med en dåres envishet upprepar "BBC met. Office" på en brusande mellanvåg; "Finisterre; Southwest, force six to eight". Barometern har fastnat till vänster. Lågtryck följer på lågtryck. Vinden tilltar, igen. Jag faller av och till slut måste jag gå med. Jag har inget att sätta emot, Arrandir är inte stor nog.

Jag exprimenterar med sjöankare. Jag får upp aktern mot vind och börjar driva. Jag slutar att kolla min position, jag kommer ändå ingenstans. Moln rusar fram över mig, havet yr och stänker, allting bara svävar och flyter - ingenting att ta fasta på, ingenting som ens liknar trygghet. Jag lever i en ständig nödsituation. Jag stänger in mig i min kokong, vågorna slår, dygnet runt, jag låtsas som om jag inte hör. Att vara vid liv är plötsligt något väldigt relativt. För säkerhets skull skriver jag några ord på ett papper till någon jag bryr mig om därhemma. Platsen jag lämnade för ett halvt liv sedan. Jag gråter medan jag skriver, sedan stoppar jag pappret i en liten vattentät orange behållare. Jag vill inte försvinna utan ett tecken, en förklaring. Förlåt!
Det är underligt hur olika havet behandlar dem som reser över det. Och hur olika man kan bli bemött på en och samma plats. Det finns ett temperament som spänner mellan blank stiltje till orkan. Måste man välja mellan ytterligheterna så står valet mellan en rofylld död eller ett livligt helvete.
Men en meterolog skulle inte tala om havets temperament. Han skulle tala om högtryck och lågtryck. Han skulle frånta havet allt ansvar. Det är solens värmande strålar som skapar kaos i det hav som annars skulle ligga lugnt och vagga i takt med att högvatten och lågvatten. Solen värmer luften. Varm luft stiger och den luften måste ersättas. Kall luft från alla håll börjar strömma in från sidorna, in mot mitten, men eftersom jorden snurrar så böjer vinden av och börjar blåsa inåt i en cirkel runt, i detta fallet, högtryckets centrum. Trots att vinden ibland blåser så hårt att man skulle vilja förbanna den så är det vinden som försöker ställa saker tillrätta igen. Olika lufttryck mot jordytan måste återställas.
Det är säkert inte vindens mening att i sin framfart hetsa upp havet och dra det med sig. Och havet gör allt det kan för att stå emot vinden som far fram över det, men till slut måste det släppa ifrån sig små krusningar som börjar knuffas och stångas för att till slut samlas i små vågor som redan efter sex timmar kan vara störande för en liten segelbåt.
Har dessa vågor fått stångas, knuffats och växa till sig i veckor farande över en hel ocean då blir en liten segelbåt allt mindre och vågorna allt högre. Efter bara två dagar kan det hav som var platt och orört av vind och strömmar bära fram vågor som är lika höga som åtta små båtskrov staplade på höjden och den som sitter i den understa av alla de här båtarna, han får böja sin nacke långt bak för att se toppen på den våg som far fram snabbare än han kan segla.
Vinden rör sig snabbare än vågen och vågen, när den väl vaknat, bryr sig inte längre om vinden och kan fortsätta att fara fram över jordytan långt efter det att kulingar och stormar lagt sig och blåst ut. Därför kan mäktiga vågor från en sedan länge död storm från andra sidan Atlanten blanda sig i det som vinden och vågorna just börjat koka ihop där du befinner dig. Och det är då havet är som minst tilldragande. En ny uppviglande vind, vågor från olika håll drabbar samman och en ström som drar åt sitt eget håll. Allt är disharmoni. Moln döljer solen och ljuset mattas. Havet blir till ett grått flytande månlandskap där vinden drar fram på egna ärenden och sliter topparna av vågorna. Ljuden försvinner bakom ett vinande, brusande som räcker i dagar. Det pinar i riggen, det kyler ner och väter. Det får resonans inne i din bröstkorg och snart slår varje våg rakt mot revbenen. Vinden är ett utdraget skrik som drar fram och tillbaka mellan magen och hjärnan.
Borta är den kaxighet med vilken jag styrde ut över Biscaya: "Blås vind blås, slå våg slå - här har ni inget att hämta. Här kommer naturens överman. Skapelsens krona. Uppfinnaren av epoxi, dubbelskrov, lexanglas. Storma där utanför skrovet, men hit in kommer ni aldrig. Här skall det ständigt vara ljust, varmt och torrt. Ingen våg kan bryta denna trygghet".
Jag är inte så säker längre.

Jag är långt väster om fartygsrutterna. Jag har inte sett fartyg på nästan en vecka. Håller jag för dåligt utkik? Varför finns här inga människor? Brukar här inte finnas fiskare?
Jag vet inte vad jag gjorde eller tänkte under dagarna efter kapsejsningen. Jag flöt fram i ett emotionellt vakuum samtidigt som jag arbetade med segel och sjöankare eller låg instängd i mitt skrov.
Fem dagar senare kollar jag min position. Min GPS har varit avstängd eftersom jag ändå inte seglat mot mitt mål. Jag räknar på positionen och plötsligt stannar allt, ljuden försvinner, jag andas ut, funderar på att strunta i att andas in. Jag har gjort femton distans mot målet på fem dagar. Femton distans på fem dagar. Femton....Jag har gjort femton distans. Jag...
Jag öppnar luckan, ställer mig upp, vänder mig rakt in i vinden. För första gången på flera dagar kommer det ljud ur mig. "Sluta...SLUTA!" Det friskar i, växer till styv kuling igen och inuti mig vaknar något krypande svart. Vem styr vinden? Vågor växer efter lagar, men antar formen av kaos. Jag skriker, men ingen lyssnar. Ilskan är oriktbar och istället blir jag ynklig. Ensam, till havs med land långt nedanför horisonten. "Nej, jag vill inte. Jag orkar inte mer", var tankar jag inte ens vågade tänka.
Inte bara ensam, var jag. Också isolerad. Ett självvalt straff? Ett djupt rotat tvångsbeteende att ständigt ge sig ut på havet. Att i rörelsen känna igen tryggheten från en vild och fri barndom. Eller att i resandet åtminstone uppleva illusionen av att jag åstadkommer något, är på väg, kommer någonstans. Men vart och varför ensam? Jag önskar att eftertanken kunde ge mig en förklaring till varför jag sökt mig hit. Kanske är det därför jag sökt mig hit!


Någonstans väster om Portugal
Efter17 dagar utan land kommer vind som går att använda. Jag är långt söderut nu. Lissabon ligger norr om mig. Dagar, veckor - jag slutade räkna. Jag knackar på barometern inne i båten. Nålen står helt stilla. Inga lågtryck på väg. Jag borde vara glad, men längst inne i magen finns ett litet skrämt barn som inte väntar sig något gott från världen. Varje dag utan oväder är en gåva som jag tar emot med misstänksamhet. Jag minns Göteborgs hamn och kvinnan i den neongula seglarjackan som utanför min båt utbrast; "Jag skulle inte ens vilja nudda den!". Det var inte meningen att jag skulle höra det. Det var heller aldrig meningen att jag skulle hamna ensam här ute på havet i den här båten. Jag ville ju ha en stor båt. Var någonstans i livet sker de där avgörande valen? Plötsligt så var jag i Skottland med min lilla båt. Och nu är jag på väg mot... Nej, jag vet faktiskt inte. Jag styr söderut.