TILLBAKA I LUCKAN
Mörkret har sänkt sig över min ankring. Men min båt flödar av ljus och ljud. De tar sin näring från ett övermaga mättat batteri som matats av ännu en solpanel som hungrigt suger i sig den tropiska solen om dagarna.
Det finns inget så meningslöst som en båt som inte är segelklar och det har tagit tre veckor att sjösätta Arrandir och få båten "shipshape" igen.
En halvflaska "El toro" rödvin har undkommit den knaprande råtta som bott i båten medan jag varit borta. Korken är halvt genomäten, längre kom han inte. Sedan knaprade han på allting annat som fanns i båten inklusive några sömntabletter. Därefter la han sig i ett hörn och dog. Hans grandiosa liv har säkert kostat mig två tusen kronor och tio dagars städning och reparation. Må han vila i frid.
Jag spelar Vivaldi, och låter årstiderna svepa genom båten liksom för att vädra ut likstanken. Högt gnisslar det, så att man inte kan höra syrsorna från land.
En resa över Atlanten och lagring på ett halvår är precis vad vinet behövde. Jag dricker ur nyköpta "glasglas", som det heter. Råttan har varit och knaprat på alla plastglas.

Jag ställer mig upp i luckan som så många gånger förr och den gamla känslan börjar återvända. De bättre av de gamla känslorna. En tacksamt sval vind möter min bara överkropp. Arrandir gungar sakta i vinden och sträcker ankarkättingen. Känslan av att vara herre över mitt liv fyller mig igen. Jag är återigen fri och oberoende. Jag vet att känslan är bedräglig men kan därför kosta på mig att njuta av den.
Denna gången är allt lite bättre.
Jag har byggt en luftventil på fördäck. Jag har en extra solcell och min båt flödar av energi. Alla apparater kan njutningsfullt ta för sig. Jag har mer pengar och tar upp plånboken så fort den behövs. Går på restaurang när känslan infinner sig, kan dricka kalla drickor när hettan blir för svår. Och faktiskt till min förvåning; "Caribe beer" är bland de bästa öl jag druckit.
Min VHF har rostat sönder och den lilla utombordaren måste nog plockas isär ända ner till kolven, men vem bryr sig. Syrsorna spelar, vinet är gott och vinden ljummen.
Det lyser en begynnande fullmåne över min båt. Vattnet runtom båten liksom försvinner. Månljuset lyfter upp sanden och suddar ut det glasklara vattnet. Det ser ut som om jag skulle kunna gå ut på den vita sanden direkt utan att bry mig om en meter vatten.
Men nästa steg i min resa handlar nog inte om att gå på vattnet. Jag har av förra året i och för sig lärt mig att jag kan förvänta mig fantastiska saker. Kanske inget överväldigande, mer överraskande. Människor som kan vända mina fördomar, människor som kan väcka mina känslor, människor som kan lära mig något om mig själv.
Vad skall jag stöta på den här gången? Jag har tiotals länder, hundratals mil, tusentals människor framför mig.

Position: St. Martin.
Dingy dock bar, Oyster pond
Vad heter du, frågar man? Här är bartendern du med alla och Jag får en egen nota med mitt namn på. "Betala när du druckit klart".
Jag sitter på en träbänk. Ljumma vindar sveper längs tiljorna och ut över den becksvarta lagunen. Det ryker från grillen, vinden tar tag, grilloset retar magen. Mellan springorna under mina fötter ser jag grönt vatten. Inte för inte som det kallas Dingy dock bar. För 30 år sen var detta bara ett träsk. Nu kallas det Oyster pond och är en liten lagun där seglare från hela världen ankrat upp.
Alla har vi lämnat våra länder - flytt till något - flytt från något.
Det är en oas för civiliserade. Här slipper man det evinnerliga reggae och calypsodunket. Vi vill bara ha värmen - behåll er kultur.
Det ser ut som om dom har lika trevligt bakom bardisken som framför; röker och dricker så fort det finns tid. Hundar är inte tillåtna men du kan få en "chili dog supreme sandwich" för 5.50 - men då är den large!
Här kan man betala med guilder eller franc. Golvet ligger på franska sidan, fast vattnet under golvet är holländskt. Hur nu det går till.
Vi tar naturligtvis också dollar. Världens alla sedlar sitter som brukligt uppsatta på väggen. "Var kommer du ifrån? Äh, den har vi redan".
Slitna sedlar. Slitna resenärer, rödnästa, upphivade på barstolar, förljugna, desillusionerade drar de samma story så fort någon ny vill lyssna.
"Yes man! Jag är faktiskt på väg någonstans. En öl till, dude?

LIVET EFTER ORKANEN
Han äter potatis, jag skymtar också ett stekt ägg på hans tallrik. Han lever på 15 kronor om dagen.
Spikes tallrik blir tom, skrapad. Min kastrull är full. Jag nästan skäms över all creme fraiche och för osten jag blandade i. För att inte tala om korvbitarna. Jag vet att han fortfarande är hungrig, men jag måste erbjuda honom sleven till min kastrull utan att hans stolthet blir sårad.
Han är 30 år äldre än mig. Hur ter sig mitt liv om trettio år är en fråga som flimrar förbi flera gånger medan han berättar fragment ur sitt liv.
Spike pekar nedåt stranden.
"Den där högen av glasfiber... det är min båt. Orkanen tog den."
"Jag har verkligen lyckats med det här", svarar jag och skjuter nonchalant över kastrullen. "Inte mycket kvar" fortsätter jag direkt och tittar bort mot högen. En böjd relingslist sticker upp ur en sida av skrovet.
Robert, en annan strandad innevånare på Smokey beach, köpte sin båt en vecka före orkanen. Efter de tre orkandagarna med vindstyrkor över 60 m/s hittade han sin båt på land nere i ett annat hörn av lagunen. Han bor och arbetar fortfarande på det avmastade skrovet så här två år efter orkanen. Han skulle egentligen varit i Polynesien nu.
"Det kunde varit värre... jag kunde bott i England".
Lagunen kallades allmänt bland seglare för orkansäker. Det ordet finns inte längre. Det låg över1000 båtar i lagunen, bara 200 flöt efter orkanen och de flesta försäkringar täcker inte orkaner. Orkanen "Luis" lyfte hela containrar och satte ned dem över hundra meter bort. Fyra av fem hus förlorade sina tak här på ön.
Men i en kris finns alltid möjligheter. En kille från Asien köpte sin båt för en dollar under förutsättning att han tog upp den till ytan och fick bort den från farleden. Nu bor han i den och har han en liten samling av farkoster i olika stadier av "förvrakning" längs stranden. Och den som har, han kan skaffa mer. Det är svårt att skapa ur intet.
"Hey man, you have a camera, I have a fast boat. Let's make business" säger asiaten en dag till mig. Och snart är det business på gång. Vi planar fram i 20 knop över ett kaotiskt våglandskap medan jag försöker att fotografera en snabb katamaran fullastad med turister. Idén är att de ska köpa fotona senare.
Jag vet inte om de gjorde det. Redan nästa dag var jag på väg. Den enda business jag fick var blåmärken och en nedstänkt kamera.

MED VINDEN VÄSTERUT.
Jag är på väg igen. Det är jag och båten och havet - igen. Jag är 33 distans ut från St. Martin på väg till Jungfruöarna. Det är natt. Inte den vanliga tropiska svarta natten. Månen hänger blytung och rund där ute i rymden. Det ser ut som om den lyser av egen kraft. Liksom brinner inuti. Att segla i fullmåne känns så mycket tryggare. Jag ser våglandskapet från min post här i luckan. Topparna glimmar blekt över svarta skuggade dalar.
Jag är rädd. Jo, jag tror det är så här det känns att vara rädd. Jag blir äldre och erfarnare men känner mig allt mindre och maktlösare. Havet är så hotfullt. Det är ingen plats för människor. Men ändå, jag är här. Och det är här jag vill vara.
Det är först nu, efter 6000 sjömil med Arrandir som jag kan formulera vad som är så tilltalande med en havsresa. I teorin så enkelt. En farkost som flyter, ett platt hav och inga hinder. Du bara sätter segel mot en tom horisont och där bakom och nedanför jordkrönet finns en plats som du vill besöka. Och du kastar loss i fullt förtroende för att det finns något där bakom luft och vatten. Att en rak linje skall ta dig till det där krysset du bestämt dig för.
Ett streck och ett kryss!
Det är du som har det fulla ansvaret för att komma till det där krysset. Fram till nästa kryss blir du ensam med ditt streck. Livet reduceras ner till det överblickbara. Jag säger inte att det är lätt. Men farorna är så tryggt definierade. Ingen annan än du kan svara mot förväntningarna. Ensamheten kommer att ta fram det bästa i dig. Man vet vad man kan och därefter förmår man intet.
Det känns bra att vara på väg igen.

Position: Tortola. Jungfruöarna.
FOXY
Så står där då ännu en lismande påträngande svarting som är ute efter mina pengar. Så är det lätt att tänka efter ett tag i Karibien, speciellt om man själv är fattig. Och det var jag just då när jag la till vid bryggan till Jolly Rogers bar och en svart man, något berusad sprang fram och ville ta tampen.
"Jag har seglat det här badkaret över Atlanten, så nog fan klarar jag att lägga till själv" säger jag inte, utan tänker, för jag var på oroväckande dåligt humör. De lokala bankomaterna hade hånfullt och kategoriskt spottat ut mitt Visa kort under de senaste tre veckorna. Jag levde på båtens ris och konservförråd som blev allt tråkigare.
Den svarte mannen dansar barfota iväg från min båt och bort mot den levande musiken. Ofta brukar det inte vara så många av lokalbefolkningen på långfärdseglarnas tillhåll. Vi är alldeles för fula och tråkiga och dessutom har vi fel musiksmak. "Det är väl nog med att ni förslavat och koloniserat oss, vi ska väl inte behöva umgås med er också?"
Men den här svarte mannen tycktes trivas. Han gled hemtamt runt i sin skitiga t-shirt småpratandes med alla, ungefär som en adopterad byracka som lever på de smulor som kommer från borden och resterna från köket.
Någon tar mig i hand och frågar om jag seglat den där över Atlanten. "Jasså du menar min båt" säger jag och pekar på Arrandir.
"You got balls man" bräker han amerikanskt. "Och du, du vet inte ett skit om sjöduglighet", tänker jag och ler glatt åt ölen han bjuder på. Snart är vi ett gäng som pratar och någon säger; "Hey Sebastian. Du måste träffa Foxy". Och plötsligt står den svarte mannen där med näven utsträckt. "Alla känner Foxy!"
"I've got something for you" säger Foxy och gräver i fickan. Jag ser honom dra upp en näve sedlar ur de trasiga byxorna. Pinsamt, han tänker slänga till mig några dollar. "Tänker du bjuda på en öl" skall jag just säga när jag ser att han väljer ut en grön100 dollarsedel som han sedan trycker i min hand.
Jag blir helt förvirrad, helt förbannat rörd, jag tror t o m jag rodnade. Jag protesterar och tänker på alla de som jag stött på här i Västindien som skulle behöva pengarna bättre. "Till nästa bottenmålning" säger han och någon bredvid mig viskar: "säg inte nej!" På något sätt känns det underligt rätt, det som bankomaterna förnekat mig i veckor vill den här svarte mannen nu ge mig.
Nästa dag seglar jag till "Foxys Bar" på nästa ö, en utav de mest kända i den här delen av världen. Ett mysigt ställe; palmer, sand och barbeque. Foxy spelar gitarr och underhåller själv sina gäster, en fårskock amerikanska turister som gladeligen betalat 175:- för lite grillad kyckling. Foxy drar skämt om vita och svarta och stryker dem medhårs.
Han har anställt en vit amerikansk hovmästare som springer runt i blommig skjorta och fjäskar med gästerna och han vet precis hur hans egna landsmän vill bli omhändertagna. Foxy själv spelar bara gitarr och räknar pengarna i slutet av dagen. Något förundrad sitter jag där med ännu en gratis öl i handen och ser på den svarte mannen utan skor och i samma skitiga t-shirt som dan innan.

Position: St.Thomas, Jungfruöarna. För ankar
Jag sträcker mig ut genom luckan i mörkret och vinden, och glömmer plötsligt varför.
Längs horisonten, som solnedgången har lämnat grådaskig bakom sig, ser jag ett fartyg upplyst av en myriad av ljus från för till akter. Det är ett kryssningsfartyg, man ser dem överallt i Västindien. De rör sig på natten bara för att i dagsljus, för sina passagerare, kunna visa upp ännu en exotisk karibisk ö badande i solljus. Den här har förmodligen lämnat amerikanska jungfruöarnas huvudhamn, Charlotte Amalie, en plats som jag av ren självbevarelsedrift seglat runt. Det räcker med att se den upplysta natthimlen ovanför stan på 15 sjömils avstånd. Elektricitet, höghus, betongkajer är inte vad jag vill minnas från Västindien. Inte ens "taxfreebutiker".
Själv ligger jag vid öns västra spets i en liten bukt som släpper in en vinande vind över sandrevet framför och ansätts av en rullade dyning akterifrån. Här ligger jag ensam. Den här bukten finns inte upptagen i seglingsbeskrivningen över Jungfruöarna. Jag fick kämpa mig runt en udde, det såg inte så farligt ut på sjökortet, men jag fick segla 25 meter ut från klippor som kastade kaskader av atlantdyning upp i luften. Men vattnet är klart och jag han med ett dopp innan jag satte ut ett andra ankare som glatt grävde ner sig i sanden mellan korallen just som solen nuddade molnen vid horisonten.
Nu rör sig längs den försvinnande horisonten en liten avknoppning från staden. Ett flytande höghus av stål, badande i ljus. Ombord på den svarta glidande skepnaden finns; casinon, biografer, restauranger, simbassänger, barnpassning...
Så mycket mer än ett lyxhotell. Någonstans i min fantasi skymtar jag toaletter av porslin med fina engångsöverdrag och mässingsknop att dra i. Jag vaknar upp ur mina tankar och sliter blicken från fartyget. Det blåser hårt, Arrandir rycker i kättingen. Jag vill in i mitt eget upplysta och varma palats igen.
Jag knyter loss min svarta neoprenhink från akterfästet, tar in den i båten och sätter mig på huk över den. På britsen står en parfymerad toarulle. Skulle nog inte vilja ha det annorlunda. Nej faktiskt inte. I alla fall inte idag.

Nu är det allvar. Position: Puerto Rico, Boqueron.
Ett segelklart fartyg är en underbar sak. Själva definitionen av frihet. Allt är förberett och klart. Jag kan ge mig av när som helst. Men gör det inte. Jag tillåter mig själv att inte stressa. Kanske är det ändå något litet kvar att göra, någon tanke kvar att tänka innan jag drar upp ankaret, surrar det och stuvar undan linan.
Jag lagar en måltid. Står i luckan och spanar mot stranden och folket medan spaghettin kokar. Kommer plötsligt på något och duckar ner i båten och plockar fram burken med vitaminpiller. Jag tar tre stycken bara för att liksom påminna kroppen om att den måste vara frisk och stark i tre dagar nu.
Jag skall korsa "Mona passage" mellan Puerto Rico och Hispaniola. En sträcka av vatten som nästan har lika dåligt rykte som Biscaya. Det är bara 70 sjömil, men jag planerar ta 260 sjömil direkt eftersom jag inte hittat några hamnar jag gillar längs första delen av kusten jag ska till.
Det står varningar i sjökortet. Oförutsägbara havsströmmar möter ibland passadvinden och Atlantens dyningar och ingen utav dem är inställda på att samarbeta med varandra. Lägg därtill plötsliga uppgrundningar från flera hundra meter till kanske bara ett tiotal och vågbilden kan bli kaotisk. Öppningen mellan Karibiska havet och Atlanten används också av fartyg på väg till och från Panamakanalen och där blåser sällan under10 sekundmeter.
Det blir min längsta havstur sedan Atlanten och det gäller att förbereda sig noga. Jag har ingen lång båt som kan ta stora kliv i angripande sjö. Ingen kraftig inombordsmotor som kan ta mig ur knipa. Ingen vakar när jag sover eller tar över om jag skadar mig. Det gäller för mig att komma ihåg vad jag har, eller rättare sagt vad jag inte har. Självsäkerhet och båtar kan i vissa vatten vara mycket farligt.
Jag ligger skyddad i Boqueron, Puerto Rico. Klättrar omkring på båten och pysslar. Smörjer, knyter, plockar fram och lägger undan. De är de små detaljerna som är viktiga. Kollar vantinfästningarna i masten. Kollar rullgenuan längst ute på mitt lilla peke. Jag letar efter den svagaste länken - vad kommer att gå sönder först. Jag förväntar mig en snabb enkel segling men förbereder för en katastrof.
Men allt känns bra. Jag känner mig kompetent. Det är rätt man på rätt plats. Jag har sett så mycket nu. Känner min båt så väl. 30 000 sjömil gör mig lugn och metodisk. Jag kan vad jag kan, och därefter förmår jag intet.
Det är en lustfylld känsla. Fan, jag ser faktiskt fram emot det här. Jag skall ut på havet igen, långt från land, bland vågor, strömmar, lastfartyg och mörker. Det var längesedan jag kände mig så här försiktigt förväntansfull. Jag kände det varken inför Biscaya eller Atlanten, just då jag hade behövt den sortens styrka. Kanske har det att göra med att jag förväntar mig högst tre dagars segling ner i vind. Kanske är det också äventyraren i mig som vet att där finns risker. Jag måste hålla mig vaken och speja efter lastfartyg - något som jag är dålig på. Jag ska segla på vatten som jag aldrig seglat på förr, längs nya kuster. Jag vet att min VHF radio är trasig och jag kan inte kontakta andra fartyg. Mitt sjökort visar inga mindre grund eller hamnar, det är för liten skala.
Kanske låter det underligt, rent av lite oansvarigt. Det kanske det är, jag vet inte? Vad annat skall jag göra? Omständigheterna är aldrig perfekta. Om havet vore en säker plats skulle jag inte segla. Och efter Biscaya vet jag vad Arrandir klarar. Arrandir var inte ens i närheten av sin svagaste länk. Jag vet så väl vem som är svagast utav oss två.