DET FINNS INGEN REINKARNATION
Karma och återfödelse var väl utvecklade frälsningsläror när Buddha testade alla läror han hade tillgång till för att sedan gå sin egen väg.

Reinkarnation nämns i Upanisahderna och uttalandena har daterats till några hundra år före Siddharta Gautama.

Gautama motsatte sig inte de befintliga lärorna, men han bekräftade dem inte heller. Hans huvudsakliga budskap handlade om människans missuppfattning om ett "själv" och hur detta leder till dukkha (lidande, eller snarare otillfredsställelse). Han beskriver detta i talen om ”dependent origination”. Han visar på en metod och livsstil som kan minska dukkha och kanske hjälpa oss lämna dukkha bakom oss. Han la sitt krut på att förklara vad det innebar att vara en medveten varelse i detta livet. Att all mening vi upplever är något vi själva tillför verkligheten.

När han inte ens ansåg att detta livet var ”verkligt”, varför skulle han bekymra sig i någon större utsträckning om ett möjligt ”nästa liv”? Det fanns nog med problem att lösa här och nu.

Klingar inte tanken på fortsatt liv misstänkt likt våra önskningar om just ett sådant, är inte reinkarnationstanken ett direkt svar på vår dödsrädsla?

Är inte inkarnation den efterlängtade ”lösningen” på den mycket oroande och obehagligt uppenbara orättvisa som råder i livet: barn som får cancer, folk som drabbas extra hårt av livets smällar trots att de lever rättfärdigt.

Behovet av mening är ibland högre än behovet av sanning.

EFFEKTEN AV DINA HANDLINGAR
Det är inte en biljardboll du sänder iväg med dina handlingar, det är en seriekrock av tusentals, och ingen enda har ditt namn på sig. När din handling möter världen så är det inte längre DIN handling, det är EN handling. Världen (naturen) bryr sig inte om vem som satte biljardbollen i rullning, den bara konstaterar att här kommer en biljardboll rullande. Och inte heller kommer själva verkan av den biljardbollen att knytas till dig. Att vilja sätta sitt namn på biljardbollen är en klassisk ”defilement”: delusion.

Jag citerar gärna Buddha här: "Beware bikkhus!"

Om du med osjälviska handlingar gör världen till en något bättre plats är enda effekten av det at "världen blir en något bättre plats", och att ditt ego tillfredställs av det, och att du får leva på en "något bättre plats".

- Det finns inget som är gott eller ont i naturen (däri ingår människan och hennes handlingar).
- Jag kan utföra handlingar som går emot dina intressen, och vi kan välja att kalla dessa handlingar onda.
- Vad som gör dem onda är att de går emot de önskningar du för tillfället har. I sig är inte handlingen ond.

Det enda sätt detta skulle kunna påverka mig som utförde handlingen är att:

1) Någon anser handlingen olämplig och vill straffa mig (göra något emot mina intressen).

2) Eller att jag själv anser handlingen olämplig och får samvetskval som drabbar mig negativt (skapar dukkha i mitt medvetande).

3) Att effekten av min handling får sådana bieffekter som med tiden faller tillbaka på mig (personen jag var otrevlig mot visar sig vara personalchef där jag senare söker jobb). Eller andra mer intrikata bieffekter som studsar tillbaka indirekt långt senare.

Att det skulle finnas en effekt av min handling som på något sätt registrerar några slags karmiska poäng på ett immateriellt konto som faller ut den dag min biologiska organism slutar fungera och förmultnar, det finner jag inga belägg för, varken i vetenskap, eller i egna iakttagelser av naturen, eller egna studier av min organism (genom meditation), eller ens när jag ser in i ögonen på en s k upplyst människa.
Och vad de som kände Buddha har sagt är höljt i ett språkligt dunkel.

VAD SA BUDDHA
På frågan: What is existence?
Svarade Buddha (enligt en skrift skriven långt efter hans död):

“Kamma is the field,
consciousness the seed,
and craving the moisture,
for beings obstructed by ignorance and fettered by craving
to be established in a new realm of existence,
either low (sense-sphere),
middling (form-sphere),
or high (formless-sphere).”

Minns att Buddha talade som en nytänkande ”profet” i en ”hinduisk miljö” och använde det religiösa vokabulär som fanns till buds i hans tid. Liknelser, symboler.  Personligen skulle jag inte låta min världsbild formas av en text - mitt eget intellekt och känsla måste vara med.

Texten ovan kan betyda lite allt möjligt faktiskt, speciellt om man tar hänsyn till att det förmodligen är skrivet på trehundratalet i en hinduisk kultur, efter att ha genomgått flera transkriptioner/översättningar. Här kommer ännu en:

Ditt medvetande sår ett frö, bevattnad (driven) av lust (cravings, attachments) som får sitt uttryck i handlingar (thought, speach or action), som bildar nya sfärer av existenser (mental states).

För mig är detta en otymplig beskrivning av den ”rebirth” som vårt medvetande ständigt genomgår, in och ur ”mental states”. Rädsla och ångest och du lever plötsligt hos demonerna, avundsjuka och omätbar lust och du besöker ”the realm of the hungry ghosts” (buddha talade i liknelser).

Både ”animal states”, ”godlike states” och till och med ”nirvarna states” är fullt möjliga under kortare tider i tillvaron. Ju större jagkänsla du har desto mer behov och önskningar och åsikter har du som kan framkalla dukkha - desto fler existenser tvingas du hoppa mellan under en dag, eller under ett liv.

Att det på något sätt finns två enskilda vägar till Nirvana – en där man genom att rena sitt sinne i meditation når insikt om världens sanna natur – och en annan metod där man är jättesnäll mot andra i flera liv i rad – låter konstigt. Vad om Hitler under sina sista dagar i bunkern skulle kommit till insikt om jagets sanna natur och hela dhamma? Det är naturligtvis en kuggfråga.

Jag tror Buddha insåg att ska man kunna arbeta i lugn och ro med sin medvetenhet, så går själviska handlingar som drabbar andra negativt (och mycket troligt en själv i slutändan) helt enkelt bort. Det krävs lugn och ro för att utveckla sitt sinne.

RÄKNA INTE MED ATT BLI MÄNNISKA
Att återfödas som människa är enligt vissa skrifter otroligt osannolikt. Verkligen mega otroligt osannolikt. Vid ett tillfälle lär Buddha sagt att det är "tur". Tur rimmar illa med den gängse uppfattningen om karma.
Kanske en handfull människor varje generation på jorden återföds till människor, enligt vissa buddhistiska texter. Hela bunten av oss blir enligt de buddhistiska skrifterna någon slags demon, hungrigt spöke, eller någon slags gud, eller ett djur (det är några av de inkarnationer som står till buds). Var dessa demoner eller gudar lever ut sina köttsliga liv (inkarnationer) är för oss fördolt. Men om du nu blir ett djur (sådana finns det många av), hur ska egentligen ett djur bete sig för att återfödas som människa? Ska ett lejon sluta döda zebror? Hur ska en myra bete sig för att vara moralisk? Möjligheten att tänka i karmiska poäng uppkommer bara i samband med människan och hennes möjliga fria vilja. Återigen, jag tror inte människan opererar under särskilda regler i naturen. Vi är underkastad naturens lagar (Dhamma).

Alla religioner drabbas av ”moralister” som knyter an välartat beteende till belöningar efter döden. Det gynnar den sociala stabiliteten. Synd att inte ens religiösa människor kan ha medmänsklighet som rättesnöre utan att koppla det till en fantasiaktig belöning till handlingarna.
Borde det inte räcka med att ge andra samma rättigheter som man själv önskar sig: ett okränkt liv, frihet, få ha sina ägodelar i fred, inte bli förd bakom ljuset e t c.

Varför måste vi uppfinna ett incitament?

RITUELLA HANDLINGAR
Tibetanska buddhister menar att du får god karma (chans till återfödelse till ett bättre liv) om du: reciterar skrifter, upprepar mantra, ser reliker från döda kända buddhister, skriver av religiösa skrifter (ännu bättre karma om du skriver med guldfärg), klingar i små klockor, offrar småsaker framför en buddhastaty. Och hör och häpna - den goda karman blir ännu starkare om du riktar dina rituella handlingar mot "powerful objects" som t ex (jag citerar) religiösa lärare eller föräldrar. Inte mycket som skiljer denna tibetanism från våra stora teistiska religioner eller för den delen gammal hederlig hednadyrkan och animism.

DUALISMEN
Varför skulle Buddha ha sett orsak och verkan bortom döden av goda och onda handlingar när han lagt ner så mycket möda på att genomskåda vad som är ont och gott och kullkastat hela dualismen?

Själavandring går emot den buddhistiska grundläran. Obeständigheten, genomskådandet av jaget och det vackra i att vi alla är ”stoft av samma stjärna”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Din död skänker nytt liv. Och alla de vågor av handlingar du sänt ut ”över vattnet” kommer att komma tillbaka i nya mönster och möta de konstellationer av liv du är med och skapar med dina atomer (som vetenskapen mycket väl kan komma fram till inte är materia utan energier).

”Rebirth occurs with the breakup of the body, after death,” sägs buddha ha sagt. Klart som korvspad, eller? Är det inte lika troligt att detta syftar på kroppens materia som uppgår i andra livsformer. Pali ordet för birth kan just betyda tillblivelse rent allmänt.

Detta tror jag man kan känna (vederlägga) i de ”högre stadierna” av meditation. Att uppleva en tidlös enhet med ALLT omkring sig – det har vi i ”svaga ögonblick” lite till mans upplevt, eller hur?
Detta en del av Buddhas beskrivning av rebirth (tillblivelse) enligt mig och många andra buddhister. Det är den insikt som kan komma ur meditation, men då inte bara på ett intellektuellt plan, utan som en insikt på alla plan i din organism. Om inte känslan av enhet med människorna och naturen är en rebirth (förlösning) vad är då det?

Dör ditt medvetande när de kemiska processerna i hjärnan upphör? Eller är ditt medvetande en energi som inte är kopplad till kroppsfunktionerna i övrigt – ja då är buddhismen misstänkt lik både hinduism och kristendom – som skiljer på kropp och något annat (en själ). Något som måste ta vägen någonstans. Är detta något sammanhållet och behåller sin struktur, eller är det som liknelsen av en flod som rinner ut i havet – inget försvinner, men det finns heller ingen flod kvar. Vattnet dunstar så småningom och regnar ner över bergen och bildar nya floder – livets hjul fortsätter. Sätt dig under ett träd och fundera på det. Sitter du tillräckligt länge så är också du ett träd. Att sätta sig och helt sonika studera naturen ger många svar. Hur saker växer, konkurrerar, dör och förmultnar. Vi är en del av denna natur.

Buddhismen står och faller inte med reinkarnationstanken. Buddha ville påvisa en väg att ta itu med Dukkha (otillfredställelse). Det gjorde han med heder.

Men många klarar helt enkelt inte av att leva i övertygelsen om att allt vi får är ett enda och dessutom orättvist liv till synes utan högre mening.

Några buddhister (eller sk upplysta) som misstrott den traditionella tolkningen av rebirth.

”The notion of reincarnation, karma, rebirth, god, soul – derives from the greatest defilement of all: delusion” fritt citerat från: Christopher Calder.  http://home.att.net/~meditation/soul.html

Jag har hört att U.G. Krishnamurti menar att det varken finns reinkarnation (rebirth) eller upplysning.

Det sägs att även Rajneesh/Osho och även J. Krishnamurti under sina sista år gjorde kovändning och menade att det inte finns det som allmänt kallas reinkarnation/rebirth.

Reinkarnationstanken är stark inom den tibetanska buddhismen, men å andra sidan har tibetansk buddhism blivit kallad hinduism i förklädnad, säger Tan Dhammavidu (munk och lärare i Thailand) som också menar att Paliordet rebirth genom århundraden av omskrivningar och tillrättalägganden förlorat den mening som buddha gav ordet.

“What we call Buddhism today is an amalgamation of the true teachings of Siddhartha, combined with invented myths and large amounts of culture derived from the country in which the Buddhism is practiced.  Tibetan Buddhism, for example, is as much Tibetanism as it is Buddhism.  Buddha's words were handed down for several centuries through oral tradition before a committee was formed to commit the communal heritage, not memory, of Buddha's teaching to written text.  No human being who actually met the Buddha wrote any of the famous Buddhist scriptures that present day followers take so literally and seriously.” Christopher Calder http://home.att.net/~meditation/Buddhism.html

Texten ovan uttrycker bättre det jag försökt säga här: http://www.arrandir.se/buddhism/language.htm

Bhikku Buddhadasa som kallats “en av 1900-talets mest inflytelserika buddhistiska tänkare” ifrågasatte tolkningen av rebirth: ” the doctrine of rebirth was introduced much later by the Brahmins scholars like Buddhagosha into Buddhism (4th century) ”… och formulerade det ungefär som en annan respekterad buddhist vid namn Aung S Moe gör här:

 “In Buddhism there is no reincarnation, but there is rebirth. Some may interpret reincarnation as rebirth. But it is different. Reincarnation is based on soul and rebirth is based on constant changes.
In Buddhism, rebirth is part of the continuous process of change… /…/…we are born and reborn at every moment. This too, like many other Buddhist teachings, is easily verifiable by reference to our own experience and by reference to the teachings of science. For instance, the majority of the cells in the human body die and are replaced many times during the course of one's life. Even those few cells which last one's entire life undergo constant internal changes. This is part of the process of birth, death and rebirth. If we look at the mind too, we find that mental states of worry, happiness and so forth are changing every moment. They die and are replaced by new states. So whether we look at the body or the mind, our experience is characterized by continuous birth, death and rebirth.”

Aung tar en medelväg och inkluderar både en tro på rebirth efter död och en syn på rebirth som mentala tillstånd i detta livet.

Om Buddha identifierat atomernas sönderfall i sin kropp då var han sannerligen 2500 år före sin tid, om inte mer. Kanske den störste vetenskapsmannen genom tiderna. Vi lever nu i en tid när vetenskapen börjat ana att tid-rum-energi inte kan mätas enskilt och att sinne och materia har ett beroendeförhållande. http://www.katinkahesselink.net/other/reinc_i.htm
http://www.beyondthenet.net/dhamma/reinc.htm

Nedan är två frågor ställda till Ramana Maharishi (en man vars upplysthet sällan ifrågasätts av någon). “Q: Does not death dissolve the individuality of a person, so that there can be no rebirth, just as the rivers discharged into the ocean lose their individualities?

A: But when the waters evaporate and return as rain on the hills, they once more flow in the form of rivers and fall into the ocean. So also the individualities during sleep lose their separateness and yet return as individuals according to their samskaras or past tendencies. It is the same after death - the individuality of the person with samskaras is not lost.

Q: How can that be? A: See how a tree whose branches have been cut grows again. So long as the roots of the tree remain unimpaired, the tree will continue to grow. Similarly, the samskaras which have merely sunk in the Heart on death, but have not perished for that reason, occasion rebirth at the right time. That is how jivas [individuals] are reborn.”

Läser man hela texten där han förklarar, eller snarare försöker förklara alla tankegångar kring rebirth, så blir ett jagcentrerat medvetande ganska förvirrat. Speciellt som detta medvetande har ett sjukligt intresse av något det kallar framtiden. En tid ingen ännu lyckats bevisa finns.  Den enda rimliga slutsatsen är helt enkelt att man får ta reda på själv hur det ligger till – i bl a meditation.

”Q: So you do not uphold the theory of rebirth? A: No. On the other hand I want to remove your confusion that you will be reborn. It is you who think that you will be reborn. See for whom the question arises. Unless the questioner is found, such questions can never finally be answered.” http://drvasu.wordpress.com/category/buddhism/

Tillbaka